Resan till gravid var mycket längre & utmanande än jag hade trott. Något som känns viktigt att prata om.
Resan började för typ 2 ½ år sen. Vi började försöka & jag blev snabbt gravid. Efter några veckor fick vi missfall. Jag blev såklart jätteledsen, men visste att ca 25% av alla graviditeter leder till missfall, så fick snabbt tillbaka hopp om framtiden.
Blev gravid igen en månad senare. Den här gången kände jag det på ett annat sätt. Var så lycklig & kände mig redo. Mådde väldigt illa & var trött, något alla sa var ett starkt tecken på att det skulle gå vägen. Fick en liten blödning vilket jag också hade hört kunde vara vanligt, så försökte känna mig trygg i att allt förmodligen stod rätt till. På inskrivningen v.10 föreslog barnmorskan att vi skulle göra ett tidigt ultraljud för att kunna slappna av. På kvällen var det dags, det kändes pirrigt men bra.
Barnmorskan kollade men kunde inte se något. Det va liksom tomt & bara ett spår efter en graviditet. Hade fått ett missed abortion, ett avstannat missfall som inte hade kommit ut, trots att jag fortfarande kände av graviditeten. Marken försvann under mig & jag föll rakt ner i ett djupt hål av sorg.
Jag fick ta cytotec för att stöta ut det som fanns kvar i kroppen. Ni som gjort abort har säkert koll på vad det är.
Det blev en jobbig upplevelse. 6 h efter att jag tagit den sista tabletten började jag blöda hysteriskt, varje kvart kom det ut ca 0,5-1 dl blod. Fick åka in till gynakuten och det fortsatte i 11 timmar innan det la sig.
Jag sörjde massa & efter två veckor kändes livet ljust igen.
Vi tog en kort paus i att försöka få barn. Jag gjorde några grejer för att optimera hälsan, bl.a. slutade med koffein.
Efter tre månader var jag gravid igen. Det kändes lite läskigt att gå in i det, hade hört talas om flera bekanta som fått tre-fyra missfall & jag va rädd att det skulle hända igen.
Efter några veckor kom det blod på pappret igen. Vi va på semester långt ifrån stan & jag fick tid för ultraljud några dagar senare.
Kom in till Octaviakliniken på Södermalm, dom är fantastiska där! Återigen visade det sig att jag hade fått ett missed abortion & man kunde inte se något. Men för att va på den säkra sidan fick jag vänta en vecka innan jag kom tillbaka, ifall det skulle va så att graviditeten inte syntes. En mardrömsvecka. & det va såklart inget levande i magen när jag kom tillbaka.
Fick cytotec igen, tack & lov blev det inte lika smärtsamt.
Tredje gången det var ett konstaterat missfall föll jag in i ett mörkt hål, i en frustration & en hopplöshet. Kände mig uppgiven att jag inte kunde få barn & att jag inte visste vad det berodde på.
Jag fick en grundlig undersökning där man inte kunde hitta något, utan allt såg bra ut…
Joakim kollade sig & där var allt bra. Kvinnokliniken sa att Joakim inte skulle kolla sig trots att han ville betala för det. Efter en diskussion kring det så fick han till slut kolla.
Blir riktigt irriterad när jag tänker på att det ens ska bli en diskussion. Det borde vara en självklarhet att man kollar killen också! Det är ganska vanligt att det är killen som har dåliga spermier, så varför ska allt hamna på kvinnan?
Jag fattade att “allt ser bra ut” inte stämde. Tre missfall på raken kan inte vara en slump, det måste bero på att det var något knas med hormonerna.
Vi bestämde oss för att ta en paus då jag ville försöka få bukt med vad det kunde vara, så vi tog över ett års paus.
Lite av det jag gjorde under pausen:
Jag bestämde mig för att aldrig överträna eller underäta igen. Något som jag i stort sett hade slutat med sen 4 månader tillbaka, men ändå inte helt. Har haft bulimi tidigare vilket tog tid att bli frisk från.
Plöjde allt innehåll från Jenny Koos för att förstå mina hormoner & menscykeln. Är så tacksam att Jenny finns & över allt hon delar med sig av gratis. Dessutom har hon massa webinar man kan kolla på.
Försökte leva & göra sånt som får mig lycklig.
Signade upp mig på en kurs hos Disa Mineur i fertilitesförståelse. Disa gör i princip samma sak som Jenny Koos. Det var en otroligt bra kurs där jag lärde mig såååå mycket om menscykeln & hormonella problem. Tycker det är HELT GALET att vi inte får lära oss det i skolan & jag hoppas verkligen det blir en förändring där. Jag kommer gå all in på att föra vidare kunskapen till vår dotter & hennes vänner.
Började med bioidentiskt progesteron ca 6 mån innan jag blev gravid. Det tar man efter att man har haft en bekräftad ägglossning fram till mens. Mycket viktigt att man tar det efter ägglossning! Just vid upprepade missfall är det vanligt med progesteronbrist.
Började med KAP (kundalini activation process). Det har garanterat hjälpt min läkning på många plan.
Tre månader innan jag blev gravid hade jag turen att få tid hos Dr Diamantis. Gick på akupunktur hos honom & fick örter jag drack (äckligaste smaken ever). Åt även massa vitaminer som han tipsade om.
Första träffen med Diamantis var så fin, han sa att jag kunde släppa alla oro till honom & att han skulle hjälpa mig att fixa det här.
Jag tror skarpt på att söka sig till alternativ vård eller österländsk medicin. Dom går till roten med vad det kan vara för fel. Det kostar såklart mer men är 200 % värt det. Jag tycker den vanliga sjukvården är bra på många sätt, men har man ett problem så upplever jag att dom löser det genom plåster på såren istället för att gå till grunden med vad det kan vara för fel. Det beror ju såklart på många orsaker & jag vill inte kasta någon skit på vården.
Vi började försöka igen & ganska snabbt blev jag gravid igen. Den här gången kom det som en julklapp en dag innan jul.
Innerst inne hade jag hopp, men jag blev samtidigt rädd att vi skulle behöva gå igenom ett missfall till. Men som min psykolog en gång sa, vill man ha barn så måste man bara köra, det finns inga genvägar.
I vecka 6 började jag må fruktansvärt illa. Planerade bröllop & försökte jobba samtidigt som jag bara ville ligga under täcket. Hade ingen aptit & kunde bara äta mackor med smör, risifrutti, vaniljyoghurt & frukt.
Gjorde ett tidigt ultraljud där man bara kunde se något som såg ut som en jordnöt. Barnmorskan vågade inte säga att det var något så vi bokade en ny tid efter v. 8.
Vecka 7 fick jag en blödning.
Höll på att tappa allt hopp igen. Gick på det tidiga ultraljudet igen v. 8 & jag minns att jag låg & tänkte på all champagne jag skulle dricka efter för att dränka mina sorger i.
Barnmorskan var tyst medans hon undersökte mig & jag låg med ett stone face & kollade in i väggen. Plötsligt hör jag ett JAAAAAAAAAA! Du är gravid!!!
Den känslan…. det går inte att beskriva. Blev så otroligt glad! Hade aldrig gått över v. 6+3 tidigare, så bara att var i v. 8 kändes som en seger.
Nu var det bara att vänta till v.12 & jag visste att många missfall sker under v.7-9 när organen utvecklas. Fick en blödning varannan vecka & blev orolig varje gång. Men det var bara att hålla ut till v. 12.
Tills slut kom dagen då det var dags för KUB. Vi båda hade svårt att andas pga. av nervositet. Jag hade så himla svårt att tänka mig att allt skulle kunna vara bra i magen.
Jag la mig på britsen, kollade bort & ganska snabbt hörde jag att allt såg jättebra ut. Topp 5 lyckligaste dagarna i mitt liv!
KUB & NIPT såg bra ut och vi fick reda på att det blir en tjej. Har alltid vetat att jag kommer få en tjej, även om jag hade blivit överlycklig för en kille också.
Oron höll i sig fram till i måndags då vi gjorde RUL (rutinultraljud). Var livrädd att det skulle vara något fel eller att det inte skulle vara något alls. I flera veckor hade jag affirmerat att barnmorskan skulle säga ”allt ser jättefint ut”! & så blev det!
Känner mig så otroligt lycklig & tacksam över att vara gravid & att vi ska få barn. Även om jag fortfarande är orolig då & då så kan jag slappna av på ett annat sätt nu, & jag är helt säker på att vi kommer få träffa Billie i slutet av sommaren <3
Har du frågor eller undrar något över min resa får du gärna maila mig rebecca@sthlmfood.com.
